Tony George, som var president för Indianapolis Motor Speedway, annonserade 1994 planer för att starta en egen serie för formelbilar. Syftet var att skapa ett mindre teknologiskt avancerat och billigare alternativ till den officiella serien CART. Tony drog “Indianapolis 500” ur CART-schemat för att inkludera den i den nya serien som från början kallades “Indy Racing League”. Serien levde de första sex åren en ganska anonym tillvaro, utom under Indydagen, och kördes av mindre kända team och förare samt några äldre förare som CART-stallen dumpat. Det var inte förrän 2002 som serien klev in i rampljuset i och med att Penske meddelade att de bytte till Indycar. Redan nästa år flyttade även Andretti Green Racing samt Chip Ganassi Racing över till Indycar, vilket förvandlade serien till den ledande formelbilsracingserien i USA.
De följande säsongerna blev Andretti Green Racing det team som var mest framgångsrikt med förare som Dan Wheldon, Dario Franchi
tti och Tony Kanaan. De kända överhopparna från CART vann den första säsongen 2003 med Scott Dixon, som även vann titeln 2008. Den förare med mest framgångar var Sam Hornish Jr. från USA som vann serien 2001, 2002 samt 2006.
Bilarna i Indycar körs med motorer från Chevrolet och Honda samt chassin från Dallara men genom åren har andra chassitillverkare dykt upp som Panoz samt motorer från Toyota. 2005 beslutades att Dallaran skulle vara standardchassi. Bilarnas motorer ligger på cirka 650 hk och drivs med en bränsleblandning av etanol och metanol. Hastigheten kan nå 379 km/h.
Det har varit två svenskar som tävlat i Indycar och de största framgångarna presterades av Kenny Bräck. Kenny skrev kontrakt 1998 med AJ Foyt. Bräck vann Indianapolis 500 1999 som första svensk och kammade hem andraplatsen i mästerskapet efter vinnaren Greg Ray.
