Motorcykelsportens hastighetstävling är roadracing där man tävlar med motorcyklar från standardmotorcyklar till specialbyggda prototyp-motorcyklar. Tävlingarna sker på asfaltsbanor och sker i olika klasser beroende på motorcykelns storlek samt trimningen. Precis som namnet “roadracing” anger skedde dessa tävlingar tidigare på vanliga vägar. Idag körs tävlingarna på specialbyggda asfaltsbelagda tävlingsbanor och har givetvis mycket högre säkerhet än de vanliga vägarna.
Roadracing började köras 1907 på Isle of Man. Tävlingen hette då Tourist Trophy, eller TT, och körs fortfarande. Grand Prix-tävlingar började genomföras i Europa på 1920-talet och år 1924 fick tävlingen Europamästerskapsstatus. När andra världskriget bröt ut avbröts dock all tävlingsverksamhet för att återupptas 1949 med första VM i roadracing som arrangerades av Internationella motorcykelförbundet, FIM. Från och med 1973 har FIM givit VM status till klasser som inte tillhör Grand Prix-cirkusen som exempelvis Superbike som fick VM-status 1988, Endurance som fick VM-status 1980 och Supersport som fick VM-status 1997. Roadracing i Grand Prix har förändrat klasserna genom tiden och består sedan 2012 av Moto2, Moto3 och MotoGP. Den mest ansedda klassen 500 cc har ersatts av MotoGP.
Hedemora TT var en känd roadracingtävling i Sverige som på 50-talet kördes på en landsväg som var helt avstängd. Under många år kördes Swedish TT i Anderstorp, “Scandinavian 
Raceway”, och hela 17 VM-tävlingar har körts i Anderstorp roadracing. Svenska roadracingbanor har normalt en längd på ungefär 2 till 4 kilometer med ett antal vänster- och högerkurvor. När förarna har gjort sina träningspass startar de gemensamt för att köra ett antal varv. Den förare som passerar mållinjen först är vinnaren.
För att köra tävlingar krävs en tävlingslicens men annars är tävlingen öppen för både kvinnor och män. En känd kvinnlig förare i en annars mansdominerad sport är Aurore Milton som trots många skador fortsatt att köra. Bestämmelserna för förarnas utrustning är mycket strikt och förutom den självklara hjälmen måste förare ha den obligatoriska utrustningen som består av stövlar, ryggskydd, handskar och skinnställ. De nyutvecklade skyddsmaterialen idag har gjort sporten betydligt mer säker än tidigare.
För att få tävla i Sverige måste föraren ha en licens. Man kan få denna genom att genomgå en utbildning eller kurs där föraren bevisar att han eller hon har de praktiska och teoretiska kunskaperna som behövs. Licensen inkluderar även en försäkring som kan utökas till ett större försäkringsskydd mot en kostnad. Föraren behöver skaffa sig både meriter och erfarenheter, bra resultat, för att tävla i större tävlingar såsom Svenska Mästerskapen. Sporten växer och lockar förare, vilket betyder att antalet förare med licens växer konstant.
